Hur kunde det ens gå så långt med killen i nian?

Tack för den enorma responsen på mitt förra inlägg om killen som gick från ett inferno i nian till godkänd i 14 ämnen! 

Att vi lyckades vända allt i studion 3 timmar om dagen var en enorm seger. Men efteråt är det en fråga som gnager i mig: Hur kunde det få gå så långt att en akutlösning i nian överhuvudtaget behövdes?

Att köra en-till-en-undervisning i ett enskilt rum är ju inget vi kan eller ska göra med alla elever. Det var en nödbroms.

Men den här killen vaknade inte upp en morgon i årskurs 9 och bestämde sig för att börja kasta stolar och elda upp sina betyg.

Tecknen på att skolan inte fungerade för honom fanns där redan på låg- och mellanstadiet.

Ändå lät vuxenvärlden det rulla på. År efter år av:

Dåliga eller obefintliga behovsanalyser.

Standardmetoder som uppenbarligen inte bet på honom.

Ett ointresse för vad han faktiskt behövde för att känna sig trygg, sedd och smart.

När vi missar att möta individen tidigt, tvingar vi barnet att bygga starkare och starkare skyddsmekanismer för att överleva skoldagen. Till slut återstår bara utåtagerande beteende, skrik och total vägran.

Det finns tusentals elever med exakt samma story

I dagens skoldebatt ropas det högt på mer disciplin, kvarsittningar och hårdare straff. Men straff i nian reparerar inte sex år av missade behovsanalyser. Det gör bara att eleverna känner sig ännu mer stämplade som "hopplösa".

Om vi på allvar vill vända utvecklingen i skolan måste vi sluta vänta tills det brinner i knutarna i högstadiet:

Gör den riktiga behovsanalysen TIDIGT.

Se människan bakom beteendet redan i lågstadiet.

Bygg upp elevens tilltro till sin egen intelligens innan de hinner lära sig att de är 'dumma i huvudet'.

Det ska inte krävas en desperat räddningsaktion i nian för att en kille ska förstå sin egen potential.

Vad tänker du? Hur blir vi bättre på att göra den riktiga behovsanalysen långt innan det blir en kris?